Återblick till dagarna som gått

Torsdag morgon går upp rätt tidigt trots att jag tagit ledigt från skolan, och hoppar in i duschen. Strax efter frukosten bär det av mot Linköping. Mår rättså bra, men är inte på topphumör. Kommer fram till Junkan, en av Sveriges största gymnasieskolor, och kl 11.30 visas jag runt på skolan av en SYV och 3 elever. Skolan har en skön stämning och ligger precis bredvid cloettacenter, inte alls långt ifrån centralen. Men lokalerna har inte renoverats på 15 år och innan dess har det varit någon form av industri liknande byggnad, det märks, på vissa ställen är det väldigt smala korridorer och lite ofräscht. Men i det stor hela en väldigt bra skola.

Vi bryter upp och mamma och jag tar en lunch på Ikano och passar samtidigt på att shoppa lite innan vi drar iväg till centralen för att plocka upp Elsa och köpa biljetter hem.

När vi väl fått biljetterna åkte vi ut till Mjärevi och mysiga JohnBauer gymnasiet. Togs emot av 2 lärare som berättade om skolan och hur dom kommer lägga upp nästa termin och visade oss runt. Vi fick också träffa 2 av eleverna.
Verkade vara en väldigt bra skola och kände att här vill jag verkligen gå.

Lokaler, personal, och hela stämningen på skolan verkade vara något som verkligen passar mig.

Efter ett besök, som tog mycket längre tid än vi trott det skulle göra, bar det av ut till Sturefors. Där vi spenderade kvällen och natten hemma hos Lindrötterna. Hade riktigt roligt men när jag vaknade på fredags morgon kände jag att det inte var en bra dag. Känslan i kroppen var inte bra alls.

Efter att tryckt i sig lite frukost och packat ihop våra saker tog vi bussen in till stan och sedan vidare ut till JohnBauer för att låta dom testa våra kroppar och handbollskunskaper. Känslan i kroppen blev bara värre och värre ju mer nervös jag blev. Men försökte att se bortom den.
Men när jag fick en liten sträckning i ena låret och det blev helt stumt kändes det som att min chans var helt borta.

Det första vi skulle göra var Spänsthopp, det gick åt helvete. Det andra blev att kuta 30meter, det gick rättså bra och känslan i kroppen blev lite bätre.

Sedan var det dags för Brutalbänken innan vi skulle köra Beep-test. Brutalbänken gick bättre än väntat. 16 st gånger klarade jag att nudda armbågarna vid knäna. Men vid sista resningen, eller om det var när jag skulle av från plinten, "sliter" jag antagligen lite för hårt. För när jag kommit av plinten och börjat gå bort till resten av gänget har min axel låst sig och jag har ont från nacken och ner mot skuldran och ut i överarmen. HELVETE var min första tanke. Nu skiter sig allt.
Står över Beep-testet för att låta en sjukgymnast kolla till min axel. Har fått en sträckning i en muckel och får "mirakeltejp" som förhoppnigsvis ska ta bort det onda.

Efter Beep-testet vard det dags för Intervjuerna och undertiden skulle de andra spela minihandboll.
Avstod från att spela, ville vila armen till eftermiddagens tränigspass. Ville inte riskera något i onödan.

Så kom min intervju, hade gått igenom frågorna hemma och visste ungefär vad jag skulle svara. Den gick snabbare än jag trott att den skulle göra, och man frågade inte änns alla frågor som fanns med på pappret. Det kändes som att jag fått det jag vill få sagt + lite som jag gärna sluppit tagit upp. Men dom ville ha en helhetsbild och det fick dom.

Innan en lunch bestående av klyftpotatis och köttbiffar satt jag och snackade med dom andra sökande. Och jag blev helt paff och sedan arg, dom sökte till ett elitsatsnings program dit man söker om man verkligen vill elitsatsa, men sitter och säger att även om dom kommer ni så kommer dom nog inte gå på skolan!

Jag undrar bara en sak, söker man inte till en skola och ett program för att man vill gå där?

Med dom tankarna i huvudet åt vi sedan lunch och gick en sväng på skolan innan det bar av till hallen igen för ett träningspass.

Jag hade fortfarande lite ont i axeln men försökte vara med ändå. Men redan på uppvärmningen började värken komma igen. Tag det lite lugnt men när vi började värma upp målvakterna fick jag kliva av. En sträckning i skottarmens axel ska man vara rädd om. Så resten av passet fick jag tillbringa på sidan av planen.
Mådde skit. Varför händer det just mig? Varför måste det jämnt vara jag som skadar mig? Varför kan jag aldrig få vara hel och frisk för? Om jag inte hade skadat mig hade jag kunnat visa dom vad jag går för. Men nee då jag ska såklart skada mig. JÄVLA SKIT!! Ville bara gråta.


Men jag grät inte. Jag bet ihop och kollade på när dom andra fick ha kul och träna. Jag gick till omklädningsrummet när dom anra gjorde det. Och jag duschade och klädde mig. Precis så om dom andra gjorde. Trots att jag bara ville lägga mig ner och gråta mig till söms.

Gråta för att jag är värdelös. Gråta för att jag var skadad. Gråta för att jag inte fick visa vad jag går för. Gråta för allt annat som gått snett den senaste tiden. Men jag har inte gråtit en droppe.

Och det värsta av allt är att jag idag knappt har ont i axeln överhuvudtaget.